Som liten hade jag inga kompisar i min egna ålder. De som kallade sig mina kompisar gick 10 m bakom mig, snodde mina gympakläder, och stötte ut mig från gruppen. På dagis fick jag inte var med och leka och i skolan fick jag inte gå närmare än 10 m ifrån. Vad var det för fel på mig?
Jag blev äldre och fick andra 'kompisar', jag var aldrig riktigt med i gruppen men fick vara med dem i skolan i alla fall. Mina rktiga vänner, 2-4 år äldre än mig, fick jag inte vara md för min föräldrar, eftersom jag var för liten.
Jag blev ännu äldre och hoppade upp en klass, jag ansågs som ganska smart, i alla fall snabb på att bli klar. Jag lärde känna 2 nya tjejer som hela tiden bråkade och använde mig som en sköld från varandra. Jag hittade en grupp med både killar och tjejer, fick aldrig en inbjudan till deras träffar och de glömde mig ofta i klassrummet.
Fick min första riktiga pojkvänn, väldigt snygg, jag gick i 7;an, gjorde slut med honom så att han inte skulle ha chansen att krossa mitt hjärta.
Spelade fotboll också, fick min första bästa vän. Min egna bästa vän, dock 2 år äldre, så idag är hon bara en nära vän, en vän som umgås med mig när ingen annan kan.
Bytte skola, jag gick i 9:an, kände mig utstött i några timmar, tills jag träffade en grupp. Underbara människor. Men de var redan en färdig grupp, men de lät mig ändå smyga runt längs kanten.
Började första ring, träffade min bästa vän som jag har idag. Gillade inte henne först, men vi blev nära vänner när vi bytta skola andra terminen. Idag gillar ingen mig från den gamla klassen. Ingen kommer ihåg mig, ingen vill komma ihåg mig.
När jag bytte skola andra terminen i första ring var jag nervös. Jag vet att jag inte är världens mest attraktiva människa, men tänkte att nu kanske det är in tur att få en pojkvän. "Hon va ju ganska ful..." Det var det första jag hörde, jag vände mig om, och de kollade rakt på mig. Tack, då fick jag det bekräftat.
Idag 18 år. Äntligen, fyller år 1 år senare än alla mina vänner. 18 år och okysst, oskuld och oälskad av alla.
Kommentera